Chapter 1: The Trap at The Shattered Crown
The Shattered Crown Tavern luktade av spilld öl, våt ull och lögner. Elara Meadowlight andades in det som parfym. Det var möjlighetens doft. Rök krullade sig i det svaga ljuset och fastnade i de ojämna kanterna på den rostiga kronan som hängde ovanför baren. Det låga sorlet av samtal och enstaka skrattutbrott från en skuggig bås utgjorde ett perfekt, pulserande täcke.
Hennes måltavla var en man i fin brokaddräkt, redan fläckad av alkohol. Han hade visat mynt i en timme, hans röst för hög, hans gester för breda. En mindre adelsman, långt hemifrån och från förstånd. Perfekt.
Elara rörde sig på sin pall, träet stönade av sympati. Hon drog ner huvan lite lägre, men här i hörnet rörde ljuset från det rännande ljuset på bordet knappt hennes ansikte. Hon tittade på. Han beställde en till Blackthorn Whiskey och skvalpade guldmynt ner på bardisken. Hans myntbörs, tjock och knuten med ett lädersnöre, hängde från hans bälte som en mogen frukt som ber om att bli plockad.
För lätt. En glimt av besvikelse, kall och välbekant, gick genom henne. Var låg utmaningen?
Hon stod där och rörde sig med rummets naturliga flöde, en skugga bland skuggor. Hon gick inte rakt mot honom. Hon vände sig mot eldstaden, som om hon sökte värme, och vände sig sedan om för att undvika en serveringsdam med en bricka. Varje steg var nonchalant och beräknande. Hon var bredvid honom i ett andetag, tillräckligt nära för att känna lukten av kryddnejlikorna i hans andedräkt och den dyra oljan i hans hår.
Krogen dånade runt omkring dem, en bard som spelade en sorgsen melodi. Hennes fingrar, smala och kloka, dansade. Inte ett grepp, utan en antydan. En strök mot hans höft när hon låtsades snubbla, spetsen på hennes lilla, tyngda klinga gled från ärmen ner i hennes handflata. En viskning av tryck mot snöret, och det delade sig. Plånboken föll i hennes väntande hand, dess tyngd en välbekant tröst.
Hon vände sig om, priset hade redan glidit ner i en gömd ficka i hennes mantel, när hans hand sköt ut.
Den klämde fast runt hennes handled med en styrka som motsade hans berusade slöfockande känsla. Greppet var järn, förkrossande. Panik, het och skarp, sköt uppför hennes arm.
”Ska du någonstans?” frågade mannen. Hans röst hade förändrats. Sladdrandet var borta, ersatt av en låg, skrovlig klang. Han vände sig om på sin pall och det berusade diset försvann från hans ögon. De var klara, hårda och roade.
Elaras hjärta stammade mot revbenen. Hon försökte dra sig tillbaka, men hans grepp var orubbligt. ”Du gör mig illa”, sa hon och tvingade sin egen röst till en ton av indignerad och sårad ton. ”Låt mig gå, sir. Jag bara strök förbi.”
”Det gjorde du”, höll han med och tryckte tummen mot hennes ömtåliga handledsben. En varning. ”Och du lyfte Lord Perivals signetring för tre dagar sedan i Lasterford. Och en köpmans kassaskåp i Westhaven veckan innan dess. Du har varit upptagen, Elara Meadowlight.”
Hennes blod rann kallt. Han visste vad hon hette.
”Jag tror att du har fel person”, sa hon och hennes tankar rusade iväg. Hennes fria hand gled fram mot dolken i ländryggen.
”Det gör jag inte.” Han ryckte henne närmare, hans andra hand kom upp för att dra tillbaka hennes huva. Hennes flätade rödbruna hår kom fram i stearinljuset, hennes spetsiga öron, den trotsiga smaragdgröna färgen i hennes ögon. Han log, men det var ett rovdjursleende, enbart tänder. ”Beskrivningen var mycket bra. Halvalv. Rödbrunt hår. Snabba fingrar. En förkärlek för krogar som luktar som en betjänts stövel.”
”Vad vill ni?” väste hon och övergav låtsasföreställningen. Pratet runt omkring dem fortsatte, omedvetet. De var bara ytterligare ett mindre drama i Kronans nattliga väv.
”Belöningen på ditt huvud är femtio guldkronor om du lever”, sa han samtalsmässigt, som om han diskuterade vädret. ”Betydligt mindre om du är död, men levande är att föredra. Mindre stökigt. Du följer med mig.”
Han började ställa sig och drog henne med sig upp. Hennes stövlar skrapade mot det sågspånstäckta golvet. Tänk. Snabbt.
”Femtio?” fräste hon och lät föraktet skyla sin rädsla. ”Är det allt? Jag har stulit bälten värda mer. Du kan få tillbaka handväskan. Låt oss kalla det ett missförstånd och gå skilda vägar.”
”Plånboken är min”, sa han och nickade mot den utbuktande delen av hennes mantel. ”Bete. Och nej, det kan vi inte.” Han började röra på sig och drog henne mot krogens bakdörr, bort från huvudmassan. Hon tryckte ner klackarna, men han var för stark, en mur av muskler och målmedvetenhet.
"Vem är du?" frågade hon och kämpade.
”Garrett”, sa han enkelt. ”Och du är min pensionsfond.”
De var vid dörren, en tung, ärrad sak som ledde till bakgränden. Han fumlade med haken med en hand, hans grepp vacklade aldrig. Detta var hennes chans. När han sköt upp dörren och släppte in en vindpust av kall, fuktig nattluft, slutade hon göra motstånd och lät sin kropp slappna av och föll mot honom.
Han grymtade och ändrade balansen. Det var den kvarts sekund hon behövde.
Hennes knä kom upp, inte mot hans ljumske – en förutsägbar rörelse – utan hårt mot hans lår, siktande mot nerven. Han väste, hans grepp lossnade precis lagom mycket. Hon vred sig, hennes handled hal av svett, och slet loss den. Hon slog inte. Hon sprang.
Hon rusade tillbaka in i krogen och smög sig förbi en förskräckt dvärg som slingrade sig mellan borden. Rop höjdes bakom henne. Garrett höll redan på att återhämta sig, hans fotsteg tunga i förföljelsen.
Ytterdörren var för långt borta, folkmassan för tät. Hennes blick for bort mot den smala trappan bakom baren, som ledde till de hyrda rummen ovanför. Hon hoppade över baren, ignorerade bartenderns vrål, och tog två trappsteg i taget. Korridoren högst upp var mörk, kantad av dörrar. Hon valde den sista till vänster.
Låst. Självklart.
Hennes verktyg var i hennes hand på ett ögonblick – två smala pickor av polerat stål. Hon lyssnade, hennes andedräkt rasade. Stövlarna bultade i trappan. Hennes hjärta bultade högre. Hon stack in pickorna, hennes beröring fjäderlätt, kände efter glasen. Mekanismen var enkel, billig. Ett klick. Hon gled in och stängde dörren just som en stor skugga fyllde hallen.
Hon stod i mörkret med ryggen mot dörren och andades in tystnaden. Rummet var tomt, oanvänt och luktade damm och mögel. Månsken läckte genom ett smutsigt fönster och målade en silverrand på golvet.
En tung knytnäve dunkade mot dörren, vilket fick träet att skaka mot hennes ryggrad.
”Det här är enda vägen ut, Elara”, hördes Garretts röst, lugn och samtalsliknande igen. ”Fönstret är igenbommat från utsidan. Jag kollade innan jag kom in.”
Hennes blick flög mot fönstret. Han hade rätt. Tjocka plankor var spikade tvärs över det från utsidan, synliga i månskenet.
Hon var instängd.
Hon drog fram sin dolk, stålet glänste matt. Dörrhandtaget började snurra, långsamt. Han hade en nyckel. Han hade fått tag på en nyckel.
Dörren öppnades snett och skrapade mot golvet. En strimma av krogljuset skar in i det dammiga mörkret, och Garretts breda kropp fyllde utrymmet. Han höll ett kort, påknäppt vapen i ena handen och ett par bojor i den andra. Hans blick fann henne i dunklet.
”Femtio kronor”, sa han och steg in. ”Vi ska inte göra det till fyrtionio.”